Ny färgnyans: nougat, lera, mörk brunsvart eller… spillolja!?

Efter morgonens inlägg om kvinnor som inte vågar vara manliga och tvärtom kände jag mig radikal nog att gå ut på gården medan yngsta barnet sov en tupplur trots det tråkiga mulna vädret och hårda vind (”det finns inga dåliga väder bara dåliga kläder” sa alltid min pappa), så jag virade en halsduk över mun och näsa, satte på mig stickamössan, vinterjackan, trädgårdshandskar, stövlar och så ut å göra något manligt som jag stolt skulle visa upp för familjen sen.

Tänkte att jag kan ju hugga lite ved. Samlade ihop en anspråkslös hög med nävtjocka tall- och björkstammar som pojkarna huggit ner i skogen i vintras. Hämtade yxan och drämde till. Ett litet hack uppenbarar sig. Siktar i hacket men åstadkommer ett nytt jack några centimeter bredvid. Efter en stund ser den stackars stammen ut som om en förvirrad hackspett hade gått lös på den så jag lämnar stammarna åt sitt öde och går mot garaget med yxan igen.

Men gud så garagetrappan ser sliten ut! Den borde få sig en omgång. Hela våren har jag tjatat på gubben att jag vill mååålaaa! Men jag får inte. Det är hans område, det är han som gått några veckor på måleriutbildning, det är han som kan skillnad på färger och ändamål och det är han som köper färg då han tycker det behövs. Ifjol fick jag måla mina örtkrukor med överbliven mörkbrun Pinotex fastän han köpt den burken enkom för terrassen, men han lät mig hållas och jag fick till slut en egen pensel i min späda hand. Kortvarig och minnesvärd lycka.

Nu har mannen sagt att det inte finns någon överbliven färg, men gissa min lycka då jag hittar den mörkbruna Pinotex-burken då jag är på väg ut ur garaget. Å det finns kvar! Går ut i blåsten och öppnar locket. Färgen ser mörkare ut än jag minns den och det luktar ganska starkt, men färg är ju giftigt, det är ju därför mannen aldrig låtit mig måla, jag har antingen varit gravid eller ammat då jag tjatat om att få måla som mest. Börjar måla och tycker att färgen är helt svart istället för mörkbrun men avfärdar misstanken med att färgen nog mattas av då den torkar. Slutför trappmålandet och ser att blomlådorna invid trappan nu ser väldigt nötta ut jämfört med den nymålade, mörka trappan. Så jag målar dem också.

Sedan går jag in och bakar en hallonpaj, samlar barnen och brygger lite te passligt tills mannen anländer. Då han kommer in undrar han vad fan jag målat garagetrappan med, inte har jag väl varit i garaget och hittat en Pinotex-burk?! DEN SOM HAN HÄLLT SPILLOLJA I!!!

Under de följande ögonblicken känns det som att jag faller ner i en såndär spricka som uppkommer då kontinentalplattor rör sig ifrån varandra. Först går han ut en stund, sen då han kommer in går jag ut en stund (trots att det är dags att laga mat nu om barnen ska hinna på springtävling!).  Jag gråter en skvätt och försöker promenera bort min ångest, min skuld, min dumma dumma töntiga tjejiga dumhet som gör att jag inte kan lukta mig till spillolja (en jävligt dålig förmildrande omständighet att ha en tjock halsduk virad runt näsan och förklara dumheten med att jag aldrig får vara med då det ska bytas däck eller olja, min viktiga uppgift är ju att hålla mig själv och barnen så långt från dessa manliga sysslor som möjligt så att inget ska gå FEL). Men den värsta skuldkänslan av dem alla: jag har brett ut penseldrag efter penseldrag med problemavfall på min egen gröna gård! Jag nästan ser hur kompostlådan bredvid garagetrappan mår dåligt över att ha en sån schizofren ägare som inte vet hur hon ska va. Omtänksam naturvårdare eller bombad miljöförstörare?

Efter 5 minuter börjar jag småflina. Vilket bra bloggmaterial det här kommer att bli! Folk ska få skratta på min bekostnad och karln kommer definitivt att ha något att prata om på grabbarnas bastukväll. Om han törs yppa ett ord om sin skämmiga fru som så hett önskar att hon kunde lite manliga grejjer. (Dit räknas inte att måla trappor med spillolja).  Ikväll då barnen somnat får jag ta skeden i vacker hand, knäppa på ett kulturprogram på TV för att jag får bestämma över fjärren då hockey-toket inte är hemma, och hälla upp ett traditionellt glas vin. Känner inte alls för en öl faktiskt. Men det gör inget. Ingen idé att gråta över spilld… olja. (Usch!)

Den manliga folksjukdomen

Man ska aldrig dra samma kam över ett helt gäng (tänk om nån har hårlöss?), men nog är det ju ett känt faktum att män i större utsträckning har anlag för att utveckla ett våldsamt beteende än vad kvinnor har. Visst finns det gorillor också bland oss kvinnor, men ändå är det vi som statistiskt sett står för de mjuka värdena, om omvårdnaden för vår avkomma, om vikten av försoning och kommunikation osv. osv. Ibland stör det oss. Varför ska vi acceptera att stanna hemma med barnen om vi tycker att vi lika bra skulle kunna säga ”hejdå, jag går och tar en öl med grannen” som våra män i högre utsträckning gör. Jo, för vi säger hejdå mycket trögare till våra barn, för vi känner starkare att de är våra, de har kommit till världen främst genom oss, även om vi kanske inte valt dem är det genom vår kropp de fått liv. Och då stannar vi hellre hos dem än att vi springer ut och dricker öl.

Vi inbillar oss att samhället blivit mer jämställt, det har det säkert. För män har det blivit alltmer okej att bejaka sina mjuka värden -- de som tycker om rosa kan bära sin favoritfärg utan att bli nerbankade (men fortfarande får de höra glåpord på dagis ifall de bor på landet), och de kan välja yrkesbanor som diktare eller närvårdare utan att bli kallade för fjollor (men återigen -- de löper fortfarande risk att bli nerbankade på sina håll och kanter av det könsomvälvande samhället).

Då jag pratar med folk om hur de växt upp och hur könsrollerna såg ut då får jag mig en behövlig käftsmäll -- det var inte så mycket värre då än vad det kan vara nu. För det är fortfarande lika vanligt att ärva dåliga könsvanor. En farfarsfar som levt rövarliv och struntat i fru och barn har fött en son och en sonson med samma dåliga vanor, och på samma sätt har det gått för kvinnorna. En ung kvinna som växt upp hos en närvarande och omhändertagande mor har med största sannolikhet själv valt att vara hemma med sina barn. Även om hon kanske skulle vilja gå ut och dricka öl ibland så talar själarna i himlen om för henne att din plats är där, med barnen. Du är deras största hopp ifall karln faller offer för den manliga folksjukdomen och börjar dricka öl istället för att bygga trädkojor.

Det har sagts förr och det tål att sägas igen -- dagvården behöver sina män! För det är under småbarnsåren som könsrollerna formas. Då ungarna snabbt lär sig att det är kvinnor som i högre utsträckning tar hand om dem både hemma och på dagis och förskola så identifierar sig snabbt pojkarna med männen som kommer hem sent, som står för den fetare plånboken, som står för det spännande livet utanför hemmets 4 väggar osv.

(… Ni fattar ju alla att jag nu skriver om stereotyper, men tyvärr hemskt vanliga stereotyper).

Virrig, darrig, stirrig

Kunde inte sova inatt. Dels berodde det på vinet, dels på alla berättelser jag fick ta del av, dels på ansvarskänslan. Hur kan jag hjälpa någon som utåt sett inte erkänner att det existerar ett problem, som gömmer sig bakom en ridå som utgörs av en blandning av gener, dåliga vanor, dålig självinsikt och bristande humanitet.

Jag blir rädd för mig själv. Är jag så mycket bättre då? Är jag en sådan person som jag vill vara eller låter jag mig också styras av arvsmassan…? Är det okej att t.ex. tycka synd om sig själv och vara en deppig typ bara för att någon i släkten lidit av depression? Är dina gener ditt öde?

Jag som så starkt haft tilltro till åsikten att man t.ex. inte kan skylla cancer, alkoholism eller ryggproblem på anlag -- visst kan de utgöra en utlösande faktor för att du har större chans att drabbas av en sjukdom, men sist och slutligen är det din egen vilja och din egen livsstil som kan ställa sig över vilka Supergener som helst.

Tror jag.

Hoppas jag.

V i l l  j a g.

Ge dig tid att reflektera över dina egna dåliga vanor. Är de en okej-del av dig eller håller de på att ta över ditt liv? Gör dig i så fall medveten om dem och försök att bryta mönstret. Gör något helt annorlunda, prata med folk om din nya insikt eller be om hjälp. Visst kan vi hjälpa människor mycket mer än vi tror bara genom att fråga hur det är och inte acceptera ett likgiltigt ”bra” eller ”sådär”. Försök se hela det trassliga nystanet och inte bara en anspråkslös tråd.

Tvångsanpassad pusselbit sitter illa

Då människor blir förälskade tycker de att just den personen passar så bra ihop med ens egen person som den dyraste och mest perfekta skinnhandske man kan tänka sig. Så går det en tid och handsken tappar form, blir nött och försvinner varje gång man behöver den. Bara för att man har dålig ordning i garderoben.

Ikväll känner jag mig som en nött handske som tappat bort sitt par. För att jag var lite slarvig och inte höll pedantisk ordning.

Eller tänk om jag bara är en tvångsanpassad pusselbit som trodde att jag hörde hemma här, att denna bild var den bästa jag kunde få, medan det någonstans där ute finns en annan pusselbit som skulle göra bilden mycket vackrare. Det kommer jag aldrig att få veta, för det är  svårt att krångla loss en pusselbit som satts på fel plats utan att förstöra den.

Stanna kvar. Gilla läget. Du är i alla fall inte ensam.

Nerväxt.Nu!

Under 6 år av ”boande” och barnafostran i skärgården har jag grunnat och grunnat -- på vad jag egentligen vill göra för att förtjäna mitt uppehälle. Som deltidsförsäljare förde jag ett ständigt krig mot mina ideal (ett praktiskt arbete för en som inte vill jobba heltid medan barnen är små). Jag ville ju egentligen INTE medverka till slit-å-släng-samhället som baserar sig på grundtanken att produkterna på flit konstrueras så att de ska gå sönder efter en viss tid för att du ska köpa nytt och för att folk ska få behålla sina jobb; som försäljare, reklammakare, bokförare, dekoratörer, väktare, städare och så vidare. Det är ju fint att människor har jobb, men jobben i framtiden kommer förhoppningsvis att kännas mer ”goda” och meningsfulla än vad 85% av dagens jobb gör (siffran är baserad på mitt eget sarkastiska tänkesätt och inte på officiell statistik.)

Grundtanken med ”konsumtionsjobben” är ond och jag tycker det är så fult gjort, närmast brottsligt, att industrin bildar karteller för att t.ex. komma överens om hur länge en printer ska hålla. Hur många kunder har jag inte betjänat som på allvar funderat på att köpa en ny printer varje gång färgen tog slut, för det lönar sig knappt att byta färg med tanke på prisskillnaden mellan ny färg eller ny apparat. Sällan eller aldrig repareras en trasig printer utan man köper en ny -- det löns inte att reparera. Visste ni att tillverkarna monterar in ”nedräkningschip” i de flesta elektroniska apparater (bilar, dammsugare, kylskåp, datorer) för att garantera att de inte håller för länge, en vanlig printer produceras t.ex. för att klara av 3000 sidor och sedan lägger den av (men en rysk datanörd har skapat ett program som nollställer nedräkningschipet och vips fungerar printern igen. Leve du, ryska datanörd!).

Den här konspirationen med saker som är skapade för att gå sönder i förtid kallas för ”planerat åldrande” (lär finnas en bok med titeln ”Made to break”) och den första produkten som stakade ut den väg som vi nu alla gladeligen knallar på var glödlampan. De östtyska ingenjörerna var i tiderna stolta över att de lyckades skapa en glödlampa som höll i hundra år, men OSRAM, PHILIPS och de andra stora industrijättarna ville tjäna pengar och ”motverka depression” (=ge folk arbete) så de skrev avtal där glödlampans livslängd begränsades till 1000 timmar. Resten känner vi till. Det är först nu som några gröna ingenjörer återigen får vara stolta över sin uppfinningsrikedom då de t.ex. skapat ledlampan med nästan livslång användningstid. Människor börjar sakta men säkert förstå att avfallsbergen som vi dumpar i Afrika kommer att nå syndarna själva, oss njutningslystna i-landskonsumter som shoppat oss igenom varenda tänkbar depression sedan 50-talet men som aldrig blivit lyckligare utan bara mer och mer rastlösa efter något bättre, lite nyare, lite tidigare än nödvändigt.

Men vad ska vi jobba med då, vad ska vi GÖRA om dagarna om vi inte får sälja och shoppa? Det kan vi ju visst göra, men varva NER lite, kräv att du både säljer och köper bättre grejer, helst sådana som produceras av naturliga ”näringsämnen” som bryts ner snabbare än miljöfarligt gift som aldrig lämnar jordens yta. Okej, säger du, men om det leder till att jag är utan arbete nästa månad? Se det så här: i ett framtidsperspektiv behåller vi ju jobben för kommande generationer om vi hushåller med världens ändliga resurser. Annars är bergväggen snart nära och då kan alla gå hem. Kommande generationer kommer aldrig att förlåta oss för att vi valt den här vägen så länge som vi gjort. Fler människor måste bara inse det.

Som Gandhi lär ha sagt: ” Jorden är tillräckligt stor för att föda oss alla, men ej tillräckligt stor för att tillfredsställa girigheten hos ett fåtal av oss”.

Så vägra planerat åldrande, samarbeta istället med naturen och kopiera den i affärsvärlden, för det är samma värld som två motpoler nu slåss om. Ekonomen har spelat 10-0 mot uppfinnaren i flera decennier nu, det är äntligen dags för ingenjörerna att återigen göra sitt bästa istället för att tvinga dem att göra sämre. Ge uppfinnaren som uppfann den evigt hållbara tråden upprättelse och återgå till att skapa nylonstrumpor som det går att bogsera lastbilar med istället för att tvätta fönstren med dem efter en utekväll och kasta bort dem eftersom de går sönder (och det är inte snyggt med nagellacksreparerade strumppisar!).

Visste ni att en ny produkt lanseras var tredje minut? (Och det är knappast ekologiskt te vi pratar om då). Är det nödvändigt? Jag känner snart lukten av de brinnande datorerna från det miljövänliga företaget Apple som ligger på hög i Ghana och där små barnfotabarn tassar omkring och letar efter metalltrådar som de kan sälja. Det känns viktigare att INTE köpa en ny dator, telefon, musikspelare, printer etc. än att vara månadsgivare i UNICEF. Faktiskt. Tänk nerväxt istället för tillväxt. Tänk att du har makt över industrin istället för att vara ett ynkligt offer under den. Var lite deprimerad över att det blir mindre slantar i plånboken, det går över. En ny dörr kommer att öppnas och vi kommer att bli rikligt belönade (Jösses, ibland undrar jag om jag inte borde bli profet ändå. Ha en egen vallningshjon. Äh, det räcker med 2 barn. Jag har allt jag kan önska mig, vi överlever.)

”Hjälp, laserpinnar!”

Mitt livs sjätte morsdag snart till ända. Det har varit en ganska vanlig dag, bortsett från Megapaketet innehållandes en Soda Stream till frukostpresent (”Jaha, vi ska alltså dricka limsa till frukost?”), och ett besök till Terranova med sonen för att de bjöd på gratis inträde å för att jag gärna ville avhandla ett kulturellt besök med sonen morsdagen till ära då jag får bestämma lite program (”Jamen, jag vill hellre åka till Minimani!”).

Lite kul var det ju på museum iaf. Åtminstone när vi gick in i ”fiskrummet” där det visades en film föreställandes lokala fiskar som dyker upp bland vasstråna. Sonen blir rädd för ”laserpinnarna” och utbrister: ”tänk om vi blir uppätna av en krokodil?”.

Fast mest var det nog tråkigt. Det fanns ju inga dinosaurier där. Det mest skrämmande var en uppstoppad spindel stor som en hand. Skulle kanske ha skrämt den sovande 2-åringen som fick stanna hemma med pappa men inte action-6-åringen.

”Mamma, vi kunde väl åtminstone ha kunnat åka till Wasalandia?”

Det är ju stängt, svarar jag. Herregud vilken tråkig stad vi bor i. Jag försöker uppmuntra äventyrsbarnet med att berätta att det är lådbilsrally i Nykarleby på tisdag, kan det var nåt kanske? ”Okej”, säger sonen. Å jag blir glad och börjar babbla om vilken gubbe från Bolibompa som ska vara där å att de ska ha leksaksloppis och allt möjligt, att vi kan ta med en ny film från bibban i bilen eftersom det är ganska lång väg dit osv. osv. men då har sonen redan somnat.

Tur att det inte är morsdag varje dag. Man skulle ju dö av tristess.

Share on Facebook

Lördagmorgon. ALLA är lediga. VILKA MÖJLIGHETER.

Det regnar. Jag avbokar en reserverad brunch på Astor för det är för sent att skaffa barnvakt nu. Dessutom ska sonen skjutsas till ett kompiskalas klockan 13. Brunchen räcker till halv två. Åker jag in till stan på lyxbrunch ska jag givetvis sitta där exakt två tillåtna timmar. Lika bra att inte slösa dyrbar bensin till stan också idag, vi var så wild and crazy igår då husbonden först jobbade och handlade, sen åkte vi till byn som EPV vindkraft glömde bort -- Karlsö -- på en terrängcup för barn (ingen bra idé för tokenvis 2½-åring som bestämmer sina lopp själv) och sen kom det. IDÈN! Så oförväntad, så galen, så KUL. Istället för att åka hem efter loppet körde vi in till stan och åt på HESBURGER. Mannen föreslog att vi skulle åka via Drive-in, låta ungarna vänta i bilen och åka hem och äta franskisar. ”Vad är det för vits att åka ända in till stan och köpa med sig uppvärmda franskisar hem då vi kan värma de franskisar vi har i egen frys där hemma?” undrar jag och gör det förbjudna -- låter ungarna bestämma! ”Ska vi vänta i bilen medan pappa beställer och åka hem å äta eller ska vi gå in?”

”VI GÅR IN!! Jag är hungrig NUU!”

Skönt att det är tomt i ”restaurangen” då vi kommer in med leriga stövlar och jag med en gammal grön huppare eftersom min jacka är alldeles nersparkad med lera för att jag fick bära Sara halva loppet som vägrade svänga runt plankan som alla andra barn gjorde.

Så sitter vi där en stund och suger på franskisar och limsa och halvljumma hamburgare, och sen åker vi till minimani fastän det nästan är pyjamasdags och köper det som saknades från butiksrond 1 och 2 under dagen, vi TITTAR BARA på Lego och Nintendospel och åker sedan hem medan barnen spelar pingis med Hesburgerleksaken i baksätet (det VAR faktiskt ett pingisset).

Efter ytterligare någon timme sover alla minus två. En ser på hockey och en annan läser en boksamling svenska krönikor av Malin Wollin och tänker ”vilket enkelt jobb hon har”. Få betalt för att skriva om sin tråkiga vardag. Tänk om jag kunde göra så. Funkar nog inte i Österbotten. Vad MENINGSLÖST det skulle vara. Att skriva om skit å ingenting. Dessutom vill ju inte mannen vara med på mina skriverier. Shit, nu har han vaknat! Göm datorn, fort!! Jess, han tar en autopokkari och kaffechoklad till köksbordet. Jag fortsätter.

Vad ska vi GÖÖÖRA idag då vi antagligen kommer att klättra över varandra inomhus för det regnar och då vill egentligen ingen vara ute.

Det är lördag och jag är ledig. Jag saknar mitt helgjobb.

Firar skilsmässa idag

Jag skilde mig från Clas idag. Vi bråkade och jag hotade med att lämna honom. Han satte pappret under näsan på mig utan att säga emot. Sign here och så ut.

Ändå sprang jag inte ut sådär bara. Måste ju ändå se till så att allt e ok med familjen också. Gick runt några varv i den bekanta miljön, tänkte att kanske det är bäst så här. We both saw it coming. Men ändå. Vill ju egentligen inte. Vill ha en kram å så e allt bra. Men det funkar inte så i den stora världen utanför muminmammans famn.

Egentligen borde jag ha betjänat kunder fram till klockan två och ännu 5 timmar imorgon. Men jag fick ett välbehövligt råd: ”Säg att du mår illa och ta sjukledigt”. En vit lögn i den svarta verkligheten. Meddelar ännu chefen att jag går nu för jag började må dåligt. Är nog sjukledig imorgon. Ska jag lämna arbetsnyckeln här?”.

”Nej, du ska hämta ett läkarintyg och komma hit med det”.

Åkte via faster och hämtade nummer 1, sen till dagis och hämta nummer 2. Inte tid för besök på arbetshälsovården. Himlen gråter, det öser ner. Men till vår gård har det just anlänt en välbekant lekstuga. Jag minns hur jag målade den röd i solskenet då jag var 6 år. Minns de rosa och vita petuniorna som mamma köpte från fiskbilen och som hon planterade i blomlådor runt det vita staketet. Minns de fina prickiga sommarklänningarna som jag och min syster hade på oss då vi lekte i stugan, hur jag ordnade första maj-kalas i lekstugan för grannbarnen. Herregud vilket ansvar jag har för att mina barn ska få fina barndomsminnen -- det är ju de som räddar en vuxen människa varje gång hon tänker ge upp. Tänker inte gråta över att jag inte har en anställning längre utan springer in efter glass och tårta och säger åt barnen att sätta sig ner i lekstugan på varsin dyna. Vilken lycka att få glass utan att böna och be om det! Vi skrattar och funderar hur vi ska måla lekstugan, den röda färgen är flagnad och gammal. ”Vi målar den i guld eller i regnbågsfärg!” säger sonen.

Det kommer att bli så bra det här.

Muminlycka

Lycka är att vakna och hitta ett begagnat Muminhus på bordet

Vi försökte vara i babydagisparken också, men efter att min Svarte Petter i rosa vårjacka kastat sand på den tredje ungen körde vi hem igen, för att slippa den vanliga ångesten ”hon borde ha blivit satt på dagis istället för att vara hemma med mig så hon skulle lära sig mera hänsyn till andra”.

Muminmamman börjar bli rund om magen, men inte av ett nytt mumintroll utan av all tårta och choklad jag vräker i mig. Kan. Inte. Sluta.

Det är dags för en jordbävning nu. Ändra kurs.

Å så loggar jag in på fejjan och inser att jag har missat rättvis Brunch på Ritz. Faan! Det hade ju passat så bra idag -- hade ju låtit tårtan stå då.

Halv fem kommer min gamla lekstuga att levereras till gården. Jag ska ge bort resterna av tårtan till chaufförerna och sen börja ett nytt liv med en lekstuga på gården. Kanske bli privat dagmamma resten av året? Jag har ju ändå så svårt att komma iväg om jag inte MÅSTE.

intuitionen

Vad jag kan bli less på mig själv ibland. Att jag inte är tillräckligt gammal för att lita på min magkänsla! (Den är ju allt jag har eftersom jag inte är speciellt begåvad sådär intellektuellt)

Ett enkelt exempel: Jag känner på mig att jag borde ringa ett samtal. Gör det inte direkt utan säger högt ”borde jag ringa henne?” till min man, som säger ”nej”. Så då gör jag det inte fastän det visade sig att jag verkligen borde ha ringt. Liknande exempel händer mig nästan dagligen. Det är ju när magkänslan inte säger någonting som man ska ta till livlinan att fråga en vän!

Då det gäller att få lill-Sara att börja äta ”normalt” igen för att slippa lite av hennes humörsvängningar (vilket till stor del nog beror på blodsockret fastän värdena var ”normala” sist vi kollade) säger inte min magkänsla någonting. Jag står hjälplös bredvid den lilla tösen som vägrar lämna sin plats framför frysen (hon vill bara ha glass) och får som vanligt äta upp hennes mellanmål som idag består av fruktbitar, majsbågar och jordgubbsyoghurt. Hon nöjer sig med tutten (vem ska ta striden att slänga den!?). Hennes humör får min magkänsla att bara kräva mer och mer choklad.

Om en timme ska jag prova med rökt sik till middag. Det kan gå bättre då. Men först provar jag att ta med lite frukt utomhus istället. Det brukar funka ibland.