Extra, extra!

Fick en extra svår fråga på jobbet idag som gjorde att jag kände mig extra dum. Kunden var dessutom extra speciell -- VD för ett stort företag. Så klart att han skulle ha något extra, och han var så säker på att han skulle kunna köpa det här lilla extra åt sin fru från Ohlsons. Jag spetsade öronen extra noga -- han frågade efter en ”R-A-C-U-L-E-T-P-A-N-N-A” och bokstaverade sitt önskemål så att jag skulle kunna knappa in detta för mig så extrasvåra ord i sökdatorn. Inga träffar. Sori. Kan tyvärr inte hjälpa dig.

Då han besviket molade iväg utan gåva så försökte jag på Google istället och fattade äntligen att det var ett raculettejärn han skulle ha. Man värmer tydligen hårda raculettostar med ett sånt. Oumbärligt i köket förstås -- om man är en extraviktig person som måste ha något extra eftersom man redan har allt man behöver. Svårt för en extra-anställd att förstå. Vill man värma ost kan man väl smätta in den i ugnen en stund?

Jag kände mig precis som den extra-anställd jag är idag. Extra och överflödig. Då jag kom hem fick jag fortsätta med min huvudsyssla. Vakta barn. Ett febrigt sådant som inte släppt mig ur sikte förrän nu klockan nio då hon sjönk ner i kvällsbadet.